Jag sitter ofta med David och pratar om hur vi ska sätta gränser och vilken typ av uppfostran vi ska ge vår dotter.  Det är så viktigt för mig att kunna ”leva som jag lär” och därför försöker vi redan nu anpassa vår livsstil så att den blir den bästa för våra barn.

Vissa saker tycker jag är helt upp till varje förälder att bestämma. Dvs. hur mycket barnen ska få äta godis, leka med iPad etc. Men sen finns det större frågor som att prata rätt och fel med våra barn. Vi måste BANKA i dem uppfostran i ett samhälle som har spårat ur totalt, det är vi skyldiga våra barn. Idag går det inte längre att säga att barnen formar sig själva, Du som förälder som behöver forma dina barn. Du sätter en standard dina barn kommer att leva efter. Denna standard ska skydda ditt barn från samhällets ”grymheter”.

Jag blev mobbad i skolan som liten. Det är inte alltid lätt för mig att prata om min skolgång men jag känner att jag måste för att förhindra att detta händer till mitt egna barn.

Mobbningen eskalerade med åren. Det gick från att tjejerna i klassen gömde mina ytterkläder till att jag ALDRIG hade någon person som ville sitta bredvid mig i klassen (vi satt två och två). I tre år satt jag ensam. Alla såg, lärarna såg. Det gick så långt att tjejerna i klassen skapade en klubb som hette ”hata Maria klubben”. Nu var även killarna i klassen med. Jag var helt ensam. Jag kommer aldrig glömma hur jag brukade ringa till min syster som bodde utomlands vid den tiden och gråta så högt att det inte fanns. Jag kan fortfarande höra hur jag panikåtgrät i telefon. Flera möten i skolan med läraren men inte en enda gång pratades det med ”mobbarnas” föräldrar. Inte en enda gång förklarade man för dom vilken skada deras barn orsakat och vilken skada deras barn måste ha för att vilja skada någon annan på detta vis. Här togs inget ansvar. Jag mådde sämre och sämre. Likaså för huvudmobbaren.

Det slutade med att huvudmobbaren knackade på min dörr en dag och sa mer eller mindre ”jag kommer att begå självmord om du inte förlåter mig”. Hon pratade om problemen hon hade hemma, hur osäker hon var och att hon bara ville vara populär och accepterad. På min bekostnad. Hon hade förstört min skolgång, en del av mitt liv. Jag förlät henne, för att det var så mina föräldrar lärde mig att man skulle göra. Jag var ju bara ett barn. Gick i årskurs 3. Tankarna gick. Mitt liv var inte hållbart.

Idag har jag min mobbare som vän på Facebook och idag har vi inga hard feelings. Det har dock sattit sina spår, och jag kommer i hela mitt liv att känna den rädslan som jag kände i skolan. Jag kommer alltid att känna mig liten, hur ”stor” jag än blir.

Vi måste prata med våra barn om ideal. Att vara perfekt finns inte och att bli accepterad ska inte vara ett problem. Vi som föräldrar behöver BANKA i våra barn uppfostran. Vi måste lära dem behandla sina medmänniskor väl, skilja rätt från fel och noll tolerans mot mobbning och utanförskap. När vi sedan släpper barnen till skolan har vi ingen kontroll. Varken över våra eller de andra barnen. Alla barn ska accepteras vilket lärarna på skolan ska ansvara för. Alla varningstecken ska lyftas upp omedelbart och vi måste uppmärksamma den mobbade såsom mobbaren. Båda har brister i sitt välmående. Vi har ett ansvar som föräldrar, för de är bara barn. Jag var bara ett barn.

 

  1. Jessica
    maj 02, 2018

    Blir helt tårögd av det jag läser Maria? Usch hatar mobbing, såå lågt beteende. Glad att jag ALLTID talat om för mina tre barn att aldrig vara taskig eller utesluta någon. Tror jag lyckats bra vad det gäller det och tror även att de så småningom kommer lära sina barn detsamma? Stooor kram till dig fina Maria?

    Svara