3 oktober 2015 blev vi ett. 
Aldrig varit lyckligare. Här visste vi att vi skulle bLi tre.
Här visste världen att vi skulle bli tre. 

Då är vi här. När jag startade bloggen var jag inte övertygad om mycket. Men en sak jag var stensäker på var att jag skulle få en massa frågor ang. min relation till min man eller relationer överlag. Jag kan säga att det trillar in kommentarer från läsare titt som tätt. Vissa kommentarer är smickrande men andra kommentarer gör mig förbannad.

Jag har delat in inlägget i två delar för att göra det enkelt för er att följa och ta till er. Vad som gör mig förbannad kommer jag till i del 2. Men i denna del kommer jag att berätta lite om min och Davids relation, utan att blotta oss för mycket.

Jag och David träffades för åtta år sedan. Jag kom från en väldigt förvirrande bakgrund, en fantastisk barndom hemma men en mindre fantastisk barndom i skolan. Jag kom från en extremt religiös familj där kyrkan var som vårt andra hem men älskade att lyssna på amerikansk rock och klä mig i en massa nitar. Och det var precis så jag såg ut på vår första dejt. Tänkte väll att han skulle få se min riktiga sida hah. David å andra sidan dök upp kostymklädd från topp till tå. Och det är precis så han har varit sedan dag ett. Alltid artig, målmedveten och det absolut godaste hjärtat. Man kan väll säga att det var det jag föll för.

Åren gick till följd av goda och mindre goda stunder. Ena dagen satt vi och drömde om familj och andra dagar kunde vi ha timmar av diskussioner där vi stod på två helt olika sidor. Precis det som livet lär oss, det är ingen dans på rosor. Vi hade dock en del osagda regler som vi båda följde oavsett vilket jag tror har varit den starka sidan i vår relation.

Oavsett åsikt har respekten och tilliten mellan oss alltid varit viktig. Har man inte dessa två i en relation kommer det att fallera. Resten löser sig. Visst är romantiken viktig men det väldigt ofta har vi funnit oss själva så långt ifrån den men väldigt lyckliga ändå. Men lever ofta på glada romantiska minnen. Jag ser ofta att tjejer koncentrerar sig för mycket på romantiken för att den ser som bäst utåt. Jag skulle nog säga att det är som att gräva sin egen grav. Det finns inget par som bara kan leva på romantiken.

En annan regel som vi har är att allt stannar hemma.   Har vi en diskussion om något så har vi det hemma. Är vi oense så är vi det hemma. Inget kommer ut till släktingar och inget beklagande till föräldrar. Så kan vi lösa allt mellan oss och lägga det bakom oss väldigt fort. Inget blir infekterat utan löses effektivt. Det kan därför verkar som om att vi har en ”perfekt” relation och lever ett perfekt liv men så är inte fallet. Vi har bara valt att inte blotta alla våra sidor. Det är skillnad det.

Oavsett lägger vi alltid den andra personen före. Det har varit något som jag tycker är väldigt speciellt med vår relation. Småsaker som, jag tar bussen och du kan ta bilen till att ödmjuka sig och be om ursäkt trots att personen framför dig felat. Det är en del av vår kristna sida som avgudar. På så sätt finns det inget agg och man mår så otroligt bra själv. Älskar man inte sig själv har man svårt att älska någon annan.