Relationer, våra regler. Del 1

Inlägget gjort
3 oktober 2015 blev vi ett. 
Aldrig varit lyckligare. Här visste vi att vi skulle bLi tre.
Här visste världen att vi skulle bli tre. 

Då är vi här. När jag startade bloggen var jag inte övertygad om mycket. Men en sak jag var stensäker på var att jag skulle få en massa frågor ang. min relation till min man eller relationer överlag. Jag kan säga att det trillar in kommentarer från läsare titt som tätt. Vissa kommentarer är smickrande men andra kommentarer gör mig förbannad.

Jag har delat in inlägget i två delar för att göra det enkelt för er att följa och ta till er. Vad som gör mig förbannad kommer jag till i del 2. Men i denna del kommer jag att berätta lite om min och Davids relation, utan att blotta oss för mycket.

Jag och David träffades för åtta år sedan. Jag kom från en väldigt förvirrande bakgrund, en fantastisk barndom hemma men en mindre fantastisk barndom i skolan. Jag kom från en extremt religiös familj där kyrkan var som vårt andra hem men älskade att lyssna på amerikansk rock och klä mig i en massa nitar. Och det var precis så jag såg ut på vår första dejt. Tänkte väll att han skulle få se min riktiga sida hah. David å andra sidan dök upp kostymklädd från topp till tå. Och det är precis så han har varit sedan dag ett. Alltid artig, målmedveten och det absolut godaste hjärtat. Man kan väll säga att det var det jag föll för.

Åren gick till följd av goda och mindre goda stunder. Ena dagen satt vi och drömde om familj och andra dagar kunde vi ha timmar av diskussioner där vi stod på två helt olika sidor. Precis det som livet lär oss, det är ingen dans på rosor. Vi hade dock en del osagda regler som vi båda följde oavsett vilket jag tror har varit den starka sidan i vår relation.

Oavsett åsikt har respekten och tilliten mellan oss alltid varit viktig. Har man inte dessa två i en relation kommer det att fallera. Resten löser sig. Visst är romantiken viktig men det väldigt ofta har vi funnit oss själva så långt ifrån den men väldigt lyckliga ändå. Men lever ofta på glada romantiska minnen. Jag ser ofta att tjejer koncentrerar sig för mycket på romantiken för att den ser som bäst utåt. Jag skulle nog säga att det är som att gräva sin egen grav. Det finns inget par som bara kan leva på romantiken.

En annan regel som vi har är att allt stannar hemma.   Har vi en diskussion om något så har vi det hemma. Är vi oense så är vi det hemma. Inget kommer ut till släktingar och inget beklagande till föräldrar. Så kan vi lösa allt mellan oss och lägga det bakom oss väldigt fort. Inget blir infekterat utan löses effektivt. Det kan därför verkar som om att vi har en ”perfekt” relation och lever ett perfekt liv men så är inte fallet. Vi har bara valt att inte blotta alla våra sidor. Det är skillnad det.

Oavsett lägger vi alltid den andra personen före. Det har varit något som jag tycker är väldigt speciellt med vår relation. Småsaker som, jag tar bussen och du kan ta bilen till att ödmjuka sig och be om ursäkt trots att personen framför dig felat. Det är en del av vår kristna sida som avgudar. På så sätt finns det inget agg och man mår så otroligt bra själv. Älskar man inte sig själv har man svårt att älska någon annan.


 

“Datenight”

Inlägget gjort

Klänning: Oysho, klackar: Bershka, väskan: privatbutik i Beirut.

Nostalgi; bilderna är tagna på samma gatan som min gamla skola “Franska skolan”. 

Till de som inte missat så var jag och pappan på datenight i fredags för första gången sedan Elle föddes. Hon blir 6 månader om en vecka så ni förstår ju hur länge sen det var. Davids syster och hans kusin kom över som barnvakter så kusten var klar för en utekväll. Jag hade ju till och med köpt en ny klänning, kvällen till ära. På med bekväma klackar, lite rouge på kinderna och den fina klänningen och jag var redo.

Trots att vi redan ätit middag hemma så bar det av till det nya italienska stället Eataly. Drömmen. För er som älskar roliga marknadsställen och god mat spring dit. Därefter är det lite suddigt. En halv drink och trött mamma, mitt huvud snurrade. Jag tror vi drog till tre ställen efter det. Lyckad kväll och så himla mysigt att det bara var jag och D. Like old times!

E sover hela kvällar numera så jag förstår inte varför vi inte gjort detta tidigare och fler gånger. Har nog haft lite separationsångest från henne men nu så…

“what if?”

Inlägget gjort

Just nu känner jag bara “what if there were some sun?!”….

Jag och David satt och pratade i bilen igår. Han hade hört att de i radio diskuterat vad människor ångrat vid dödsbädden. Nästan 90 % hade ångrat att de “skulle vågat mer”. Och då slog det mig. Visst är man absolut lite rädd ibland. Jag var rädd när jag skulle börja blogga, när jag kom ut med att jag skulle lansera min klädkollektion. Jag var rädd att misslyckas men testar jag inte så vet jag aldrig hur det skulle gått. Och jag kommer hela mitt liv att undra “what if?”. I år är tanken att mina första plagg ska ut. Jag har dock varit väldigt mån om den tiden jag har med min dotter och har valt att prioritera det. Men som jag alltid har sagt så är barn inget hinder, utan en tillgång. Hon är min motivation och om det är någon jag inte vill misslyckas framför så är det min dotter. Detta ska funka, detta måste funka och jag är övertygad om att det kommer!

David är inte bara min man. Han har kommit att bli min inspiration i livet. Det är inte många gånger han är rädd och det får mig att ha sån respekt för honom. Vårt första kapital investerade vi en del projekt. Vi har gått på mina magkänslor och han har drivit dem. Vissa har gått åt skogen men andra som blomstrat och medfört andra stora projekt.

Vi har varit sida vid sida i allt. Mina projekt är hans och vice versa. När jag känner mig svag eller rädd skakar han av allt och ger mig en sån push! Att prata i VI termer har vi gjort sedan vi precis blev tillsammans. Vi hade gemensam ekonomi redan när vi precis hade bestämt oss för att vi ville förlova oss. Ovanligt men det bästa vi någonsin gjort. Våra beslut har varit annorlunda, vi har tagit risker och tagit vatten över huvudet men det har lärt oss att simma!

Instagramparet finns inte.

Inlägget gjort

Satt idag och scrollade på instagram medan jag var på väg hem från stan. Såg en massa bilder på par som såg romantiska ut. Vissa stod vid Eiffeltornet i paris och kysstes, andra par befann sig i ett frieri och ibland dök en och en annan video upp på ett par som dansar och skrattar kärleksfullt. Missförstå mig inte, kärlek är det finaste som finns. Att kunna uttrycka sin kärlek till den man älskar genom en kyss, ett frieri eller en dans är vackert. Att uppskatta sin partner med en gåva är en fin tanke. Men det är tanken som räknas och det är det jag vill komma till.

Det är så otroligt lätt att avundas par på instagram där det ser ut som om att parens relationer är perfekta. Tro mig jag vet att det lätt händer, vi är människor. Oftast hör jag hur mina småkusiner eller kompisars småsyskon prata om “couplegoals”, dvs. det perfekta paret. Men låt mig säga dig sanningen. Det stämmer inte, instagramparet finns inte. Hade instagramparet funnits hade man aldrig kunnat bilda familj, aldrig kunnat älska varandra mer och mer för varje dag som går, aldrig kunnat lära sig att vara ödmjuk, förlåta, sänka sin stolthet och sätta varandra i första hand.

Jag har utgå från min relation till min man. Vi har tillsammans i fem år innan vi gifte oss. I år är vi inne på vårt åttonde år. Under våra år mötte vi på sorg i samband med dödsfall, vi upplevde glädje i vår relation men även i våra familjer. Men vi kom ibland in i tider som innebar att vi hade heta diskussioner, vi delade inte samma åsikter, vi råkade såra varandra, vi kunde missförstå varandra men för att vi älskade varandra så förlät vi varandra, lärde oss och gick vidare. Vi sänkte garden för att vi såg målet, dit vi båda ville komma en dag: familj. Vi byggde tillit, en relation stark som ett berg och längst vägen förlitade vi oss på Gud.  Vi skapade minnen som gjorde att vi lärde oss älska varandra mer och vi växte tillsammans.

En bild från en av de viktigaste dagarna i våra liv. Vårt bröllop. 

Han friade på en parkeringsplats. Världens finaste frieri. Inga blommor, inga ljus, ingen ring. Han stod i snön utan jacka och huttrade. Inget var instagramperfekt men för mig var det hela min värld för mig var det perfekt. Det var tanken som räknades. Jag räknades för honom och han för mig och det var så vi byggde vår relation. Att alltid prioritera den andre. Inte i det materiella utan i det som hade oändligt värde; kärleken! Allt detta ska min dotter växa upp med, påminnas om och leva efter.